Anders sitter hemma hos min pappa och har det gött. Jag har en bil till övers fylld med bensin. Jag kan bara sätta mig i den och vara i deras gemenskap om fyra timmar. Tyvärr har jag jobb inplanerat, och en möjlig start på mitt fjortonde år som handbollsspelare.
Jag vet hur handbollen påverkade mitt humör förra säsongen. Med detta i vetskap har jag inte en aning om hur jag ens kan tänka mig att sätta foten inne på gymmet på måndag. Det måste vara gemenskapen. Jag vill minnas att jag har velat sluta spela ända sen jag flyttade till Göteborg. Har alltid tänkt att jag ska spela säsongen ut, sen slutar jag. Fyra år. Vad fn är det som jag brinner så starkt för?! Jag vill inte komma hem efter träning och gråta i fyrtio minuter till James Blunts urusla skiva. En inställningsändring, och engagemangsändring måste komma till skott om jag ska klara en säsong till. Det är ju kul!
Filed under: Handboll
I en summering av den här säsongen skulle kontentan bli besvikelse. Jag har lärt mig en hel del, men mest tagit tre djupa andetag och funnit mig i skitsnack och gnäll. Det går för långt när en enkät ska fyllas i angående problem som varit och är.
Jag har hela tiden planerat ett uppehåll efter denna säsong, nu är det ett faktum. En sport som jag älskat och hatat i 13 år, men på senare tid fått mig att älta ånger. Inga goda minnesord, bara ett abrupt slut. En sista match, som ett farväl för denna gången. Korplag vill det bli, division 1 är mer tveksamt. Inte omöjligt, men ge mig lusten och viljan att hävda min storhet.
Filed under: Handboll
God morgon!
Om en och en halv timme ska jag befinna mig i klubbstugan och fika med mitt lag. Fika och prata om hur vi ska bete oss på just denna matchen. Det brukar inte bli så mycket sånt snack, mer om vad som ska hända efter matchen och vad som egentligen hände igår… Det handlar om fokusering. Fast i och för sig, på denna nivån blir det en helt annan sak, faktiskt. Man kan liksom ta sig i kragen när det verkligen gäller.
Vi möter Skövde, klockan 14 i Kulturhuset. 60:- i inträde, är det värt det? Jag vet inte, men kom gärna. 😀
Filed under: Handboll
Jag bor i en familj, men inte min egen. Vi är två splittrade familjer som delar hushåll, blir vi då en hel? Jag ser inte att min mammas sambos barn är mina syskon. Jag ser mig inte heller som ett barnbarn till hans föräldrar. Det är svårt det där, vad kallar jag mig? Plastsyster, bonusbarnbarn? Nej, det är snarare vad jag blir kallad, och varje gång skrattar jag till och tänker Fan, så löjligt, för i mina ögon är man antingen syster eller inte, antingen barnbarn eller inte. Det finns inget däremellan. Den andra familjen är liksom bara bekanta. Jag flyttade till Göteborg när jag var 16, den enda jag kände var mamma. Flyttade ihop med folk jag inte kände, folk jag träffade för första gången när vi packade in saker i det nya huset. Hej, det är vi som ska bo under samma tak. En känsla som inte fanns då, infinner sig nu. Den är några år sen, men det är nog tur att den inte fanns då.
Det var egentligen inte vad jag hade tänkt ta upp, men det fick bli en början. Vad jag egentligen tänkte var att ta upp hur det hade varit om mina föräldrar bodde ihop nu. Jag kollar på mina kompisars föräldrar som kommer till varenda handbollsmatch de spelar, hejar glatt in i det sista. Skaffar sig kompisar på läktaren bland de andra föräldrarna som också är där för samma sak. Att heja på sina barn och för gemenskapen. Jag blir glad och upplyft av att se dessa mysiga ansikten varje gång jag kliver in i hallen. Dessa tre år jag har bott här har jag spelat i en handbollsklubb som heter Önnered, och det är det bästa jag har gjort. De mest underbara föräldraparen hittas på läktaren, och det är bara att burra in sig i gemenskapen för nu när jag har bytt klubb är även jag en supporter till mina kompisar där på planen. Jag har blivit en förälder, fast istället för att bara ha ett barn ute på planen, så är hela laget mitt barn. Jag älskar känslan! När jag får barn ska jag bli en galen supportermorsa, en sån jobbig som skämmer ut barnet. Ja, för det är det man kommer ihåg. Det är det man saknar… Att sen mina egna föräldrar hejade på mig hemifrån har nog bidragit till att jag själv ska göra tvärtom.
Nu ska jag cykla iväg till hallen, för mitt barn är nämligen i final!
Idag var första dagen på Universeum, lyckad men lång. Det är svinkul, men jag kan redan känna av hur min kreativitet kommer få sig många törnar. Det gäller att vara kreativ och uppfinningsrik i guidningarna, man måste fånga publikens intresse. Jag vill ge mig själv en stor applåd för att jag faktiskt lyckades med detta idag, redan på första guidningen. Jag fick knappt någon dålig kritik av min handledare och allt känns underbart! Återigen, det är svinskoj! Dock kan min iver resultera i ett stort, tungt lass att dra på då mina kollegor gärna är trötta… Min entusiasm går ej hindra, det har den aldrig gjort, är det skoj vill jag visa det. Från 8.00 till utsatta 16.00, ye right. Övertid, synd att jag inte får betalt…
Någon har sett mig ute på planen. Jag har tidigare skyltat med att jag lägger ner min verksamhet men jag vet i katten. Nu när någon hissat flagg för intresse kan jag ju inte lägga av, eller? Det vore skoj att se var gränsen faktiskt går, jag trodde att den gick här vid junior/senior, men tydligen går den längre. Jag får se. Känslor som tro, hopp och kärlek känns av inom mig. En känsla av att inte behöva överge en livsstil, som det faktiskt blivit. Någon gillar det jag gör! 😀
Lena's Weblog 