Lena’s Weblog

För ett år sen opererades jag, vid den här tiden exakt. Efter sju timmar var det klart och mitt ansikte hade fått en finjustering som jag är mycket nöjd med, såhär efter ett år. Dagarna efter operationen var jag inte så nöjd med min tillvaro och dagar blev till veckor utan fast föda, en köttfärspaj, lite tuggmotstånd var att dö för. Firade födelsedag, student och midsommar utan en enda tugga, inte ens en enda droppe sprit slank ner. Jag tackar Sandra för den lille snutten champagne jag  lånade på champagnefrukosten den 29 maj. Tvivlar dock starkt på att det kom  med någon sprit där… Såhär i efterhand önskar jag mer än något annat att jag kunde få uppleva studenten i ett friskt tillstånd. Jag kommer ihåg exakt vad jag ‘åt’ den dagen, det var första dagen utan penicillin. Så jag drack fil, RedBull, Gainomax, Nyponsoppa och en milkshake. Alla andra åt jordgubbar, drack champagne, åt av den buffé som var uppdukat i vårt kök. Vilken underbar dag ändå!

Minns också att min bror ringde kvällen innan operationen och spelade Jag ger dig min morgon av Fred Åkerström för mig. När jag stod där i den tomma sjukhuskorridoren, fortfarande kapabel till att tugga och svälja min mat, hade jag gråten i halsen och bara några få timmars orolig sömn framför mig. Det var ett år och en dag sedan. Jag minns det som om det var igår, det kommer nog aldrig försvinna.

Under detta året har jag tappat bort mig själv flera gånger, hittat mig vid några få tillfällen och nu kan jag ärligt säga att jag inte hittar samma Lena som för ett år sen. Jag har mognat, växt till mig och funnit nya vägar. Dock saknar jag den gamla, men jag älskar den nya. Livets gång, right?

Det blev ett långt inlägg, men dagen till ära är det beviljat.

Det var längesen jag satte mig ner och författade, kanske till allas förtret? Eller innebar det lycka? Mig berör det inte så mycket, jag skriver inte för att lätta på mitt hjärta. Jag skriver inte för att detaljerat förklara hur min dag var. Anledningen till att jag skriver är, i första hand, att informera farsan om vad som sker här i krokarna. Visserligen pratar vi över telefon, men då kanske jag inte får med alla små detaljer eller liknande. För att informera är ledorden i alla fall.

Vad har hänt då? Jo, för att svärta ner Burger King lite, så har jag inte fått svar från min intervju jag gick på för en månad sen. Vad gör det när jag har fått ett bättre jobb nu? Trevligare arbetsmiljö och säkert trevligare lön också. Sådäså. De senaste veckorna har jag jobbat en hel del på dagiset. Det är skoj där, speciellt nu när våren kommer och marken är torr så man slipper dra på galonisar på alla småttingar, inklusive mig själv. Deras små sandiga händer har en förmåga att kladda ner även mig.

Som läget är nu är jag väldigt tung i huvudet och anser mig vara sjuk. På riktigt. Jag och mamma har hängt hemma hela dagen, knappt förmögna till att prata med varandra. Trevligt! På torsdag och fredag ska jag jobba på mitt andra jobb, sen på lördag till måndag sticker jag till Mollösund för att fiska öring.

Snart dags för tandprotes...

Det var längesen jag lagade någon tand sist, men idag åkte jag dit. Jag fick reda på att jag har tre små hål, observera små, sist jag var hos tandläkaren. En ny tid bokades och dagen till ära har jag alltså fått två av tre tänder lagade. Den tredje hanns inte med då jag absolut ville ha bedövning (!). Jag har nu en halv tunga som är bortdomnad och en högerkind som känns dubbel så stor. Jag har varit med om värre saker när det gäller munhålan, men ändå känns det som det värsta som någonsin hänt mig.

Det här med att ha hål i tänderna känns lite skambelagt, jag gillar inte att erkänna att jag har hål i tänderna. Till råga på allt så har jag tre på samma gång. Tandläkaren frågar varför jag tror att jag har fått hål. Vad svarar jag på det? Aldrig att jag erkänner att jag har ätit mycket sött och ibland inte orkar borsta tänderna innan jag går och lägger mig. Nej, nej… Tandläkaren lägger själv fram att det förmodligen är så att jag inte riktigt kommit åt när jag har haft tandställning, då nickar jag instämmande. Så måste det vara.

Nu återstår då alltså ett litet ynka, nästan obefintligt hål som ska täppas igen. Måndag 9 mars.

Jag åker som bekant till Sälen på lördag, idag började jag mitt packande. De senaste månaderna har jag ältat vad jag egentligen ska packa ner, för trots allt, det blir ju alltid för mycket. Jag använder alltid hälften av vad jag packat ned. Mitt mål är att bara ta en väska, storleken har ingen betydelse så länge det bara är en. Min rädsla är att det kommer bli två, och dessa kommer vara utnyttjade till sin fulla kapacitet.

Än så länge har jag lagt fram det mest väsentliga, skidkläderna. Där i högen finns fyra par vantar, tre mössor och tre halsdukar. Jag vet att jag kommer köra på samma vantpar, samma mössa och samma halsduk veckan ut. Ändå envisas jag med att dra med mer. Utifall att liksom. Jag har till och med tänkt ta med mammas gamla skidglasögon som jag inte kommer använda, såvida mina inte går sönder… Se! Så tänker jag.

Det är mycket som ska med, mycket sånt utifall att-grejs. Handduk, lakan och mat är väl egentligen det enda som jag är spiksäker på. Det kommer jag inte övergöra.

Något som alltid är lika svårt, vart man än ska och det innehåller minst en övernattning, är tandborsten. När ska man packa ner den? Jag vill ha väskorna stängda och klara för inlastning kvällen innan avfärd, men tandborsten ställer alltid till besvär. Dessutom lyckas jag alltid glömma tandkräm. Alltid. Det är rena lyxen när jag kommer ihåg den faktiskt. Jag kanske börjar bli till åren, men min necessär är alltid sprängfylld p.g.a. alla flaskor och smörjor som påstås vara bra för hyn. De fungerar uppenbarligen, jag släpar ju med dem vart jag än ska. Sprängfylld necessär.

Du bad mig för ett tag sedan att uppdatera min blogg. Jag gör det nu, för din skull. Ni förstår, Sandra är mitt uppe i en tentaperiod. Eller, inte mitt uppe i den, mer på sluttampen. Jag vill inte stressa henne eller så, men på onsdag ska det vara klart. Då slipper hon all press inför sin deadline. Då kan hon slappna av och börja tänka på Sälen som hägrar. På lördag bär det av.

Jag har tänkt lite på min framtid. Lumpen blir bara mer och mer ointressant och jag väntar bara på att någon ska säga till mig att inte göra den. Skippa den. Hoppa över den. Försvarsmakten är snart ett minne blott. Jag behövs inte där. Inte för att jag känner att jag är behövd, mer för att det skulle vara en rolig grej att ha gjort. En tripp till Nya Zeeland är ju faktiskt också en rolig grej att ha gjort. Så det går ju kanske på ett ut.

Jag vill inte sitta på kontor och jobba i trettio fyrtio år. Det har jag liksom aldrig velat, nej jag vill ha ett jobb som involverar rörelse. Kanske hockeyproffs? Det hade varit grymt, då får man säkert gratis gymkort. Polis är ju ganska rörligt, men pappersarbete ingår även där. Jag har ett visst intresse av sjukgymnastik, ett ganska stort faktiskt. Jag vill veta hur kroppen fungerar och hur den reagerar. Man kan säga att skador är mitt dolda intresse. Där ingår pappersarbete, men det är lite mer av den typ jag kan tycka skulle vara trevligt. Jag vill öppna en egen mottagning på ett mysigt ställe invid något vatten. Gärna havet. Det ska vara ett hus i trä. Det ska vara mysigt att gå in, vilken årstid det än är. Alla mina anställda ska ha ett eget avskilt kontor, det enda kravet är att de ska ha en ljusstake runt julen. Och att de trivs. Vi ska vara ett trevligt team som äter middag hemma hos varandra. Det är nog min dröm. Ganska trevlig faktiskt.

Puss på er!

Så som alla forna vintrar spenderats i sälen, ska även den här vintern få en lika fin guldkant. Jag åker uppåt lördag vecka tre, kommer åter lördag vecka fyra. Det ska bli riktigt skönt, trots att jag inte riktigt har något att ta semester ifrån… Det är ändå alltid lika välkommet med en avstickare.

drönar/e subst. -(e)n =, best. plur. -na   hanne av bi eller humla, äv. överfört. lat person.

drön/a verb -ade -at   föra en passiv tillvaro (syn. slå dank) (vard.)

När jag skrev drönare som rubrik, slog det mig att det kunde betyda något annat än vad jag syftade på. Självklart syftar jag på lat person och även att föra en passiv tillvaro. Jag hade en tanke om att dröna, tillika att vara en drönare, var dialektalt. Har inte hört det på länge och då brukar det höra till min forna dialekt östgötskan, men så var alltså inte fallet. Dock så kan det kanske hända att det förekommer oftare i Östergötland än i Västergötland… Det går jag inte in på.

Det är en reflektion av denna veckas vardag som fått mig att tänka på ordet. Jag har legat på soffan framför tvn och, ja, slagit dank. Slå dank är alltså när man latar sig och är onyttig, och var gör man det bättre än framför tvn?  Detta har inte gjorts utan dåligt samvete! Det kunde vara sämre, men det har absolut inte varit gott.

På måndag far jag till Linköping, för att senare bege mig ytterligare norrut till pappa i Norrköping. Dan före dopparedan, tisdag, åker jag ner till Mantorp. Senare tillbaka till Norrköping för att spendera julaftonen i stillhet med bror,  pappa och Ewa. Innan jag åker hem till Göteborg stannar jag till i Mantorp för att äta ischoklad hemma hos Kajsa…

Äntligen har skroten tagits bort och jag kan le mot folk utan att de ryggar tillbaka. Det var inte smärtfritt att ha den och det var inte smärtfritt att ta bort den, men det har varit värt varenda skavsår. Nu återstår det smärtfyllda uppdraget att borsta tandkött, så att det läker helt.

I går spelade vi match mot Torslanda, vilken vi med nöd och näppe vann. Vi fick lite uppförsbacke, men det slutade bra… 29-23 blev slutresultatet. Jag fick några visdomsord från tränaren: ‘Du är stark, men du är vek.’ Jag nickade i samförstånd, men nu efteråt förstår jag bara halft vad han menade.