Lena’s Weblog

Jag åker som bekant till Sälen på lördag, idag började jag mitt packande. De senaste månaderna har jag ältat vad jag egentligen ska packa ner, för trots allt, det blir ju alltid för mycket. Jag använder alltid hälften av vad jag packat ned. Mitt mål är att bara ta en väska, storleken har ingen betydelse så länge det bara är en. Min rädsla är att det kommer bli två, och dessa kommer vara utnyttjade till sin fulla kapacitet.

Än så länge har jag lagt fram det mest väsentliga, skidkläderna. Där i högen finns fyra par vantar, tre mössor och tre halsdukar. Jag vet att jag kommer köra på samma vantpar, samma mössa och samma halsduk veckan ut. Ändå envisas jag med att dra med mer. Utifall att liksom. Jag har till och med tänkt ta med mammas gamla skidglasögon som jag inte kommer använda, såvida mina inte går sönder… Se! Så tänker jag.

Det är mycket som ska med, mycket sånt utifall att-grejs. Handduk, lakan och mat är väl egentligen det enda som jag är spiksäker på. Det kommer jag inte övergöra.

Något som alltid är lika svårt, vart man än ska och det innehåller minst en övernattning, är tandborsten. När ska man packa ner den? Jag vill ha väskorna stängda och klara för inlastning kvällen innan avfärd, men tandborsten ställer alltid till besvär. Dessutom lyckas jag alltid glömma tandkräm. Alltid. Det är rena lyxen när jag kommer ihåg den faktiskt. Jag kanske börjar bli till åren, men min necessär är alltid sprängfylld p.g.a. alla flaskor och smörjor som påstås vara bra för hyn. De fungerar uppenbarligen, jag släpar ju med dem vart jag än ska. Sprängfylld necessär.

Du bad mig för ett tag sedan att uppdatera min blogg. Jag gör det nu, för din skull. Ni förstår, Sandra är mitt uppe i en tentaperiod. Eller, inte mitt uppe i den, mer på sluttampen. Jag vill inte stressa henne eller så, men på onsdag ska det vara klart. Då slipper hon all press inför sin deadline. Då kan hon slappna av och börja tänka på Sälen som hägrar. På lördag bär det av.

Jag har tänkt lite på min framtid. Lumpen blir bara mer och mer ointressant och jag väntar bara på att någon ska säga till mig att inte göra den. Skippa den. Hoppa över den. Försvarsmakten är snart ett minne blott. Jag behövs inte där. Inte för att jag känner att jag är behövd, mer för att det skulle vara en rolig grej att ha gjort. En tripp till Nya Zeeland är ju faktiskt också en rolig grej att ha gjort. Så det går ju kanske på ett ut.

Jag vill inte sitta på kontor och jobba i trettio fyrtio år. Det har jag liksom aldrig velat, nej jag vill ha ett jobb som involverar rörelse. Kanske hockeyproffs? Det hade varit grymt, då får man säkert gratis gymkort. Polis är ju ganska rörligt, men pappersarbete ingår även där. Jag har ett visst intresse av sjukgymnastik, ett ganska stort faktiskt. Jag vill veta hur kroppen fungerar och hur den reagerar. Man kan säga att skador är mitt dolda intresse. Där ingår pappersarbete, men det är lite mer av den typ jag kan tycka skulle vara trevligt. Jag vill öppna en egen mottagning på ett mysigt ställe invid något vatten. Gärna havet. Det ska vara ett hus i trä. Det ska vara mysigt att gå in, vilken årstid det än är. Alla mina anställda ska ha ett eget avskilt kontor, det enda kravet är att de ska ha en ljusstake runt julen. Och att de trivs. Vi ska vara ett trevligt team som äter middag hemma hos varandra. Det är nog min dröm. Ganska trevlig faktiskt.

Puss på er!