Sparat under: Jag
Jag kom över gamla papper nyss, bland annat ett block som jag hade i rättskunskapen i skolan. Det blev inte så mycket skrivet på de lektionerna, borsett från pacta sunt servanda. Jag har nu börjat anteckna lite anekdoter och annat krims krams i den. Där i finns exempelvis en lista på alla jobb jag sökte en natt klockan halv två… Jadå, tiden är angiven. Däri finns även ett recept på ost- och skinkpaj, men allra mest intressant var menyn de första veckorna efter att jag opererades.
Utdrag:
tisdag 20/5
8.00 Heracillin, pucko, nyponsoppa
12.00 Heracillin, kycklingsoppa, milkshake (jordgubbar, glass, mjölk)
16.30 kycklingsoppa
19.30 kycklingsoppa, Heracillin, pucko.
Mmmm! Samma sak nästa dag, bara att jag hade bytt ut kycklingsoppan till asiatisk soppa. Jag åt alltid på samma tider varje dag, och jag var bara hungrig till frukosten.
Jag kommer ihåg att sköterskorna som var med under min operation hade gjort en fläta i mitt hår, varför vet jag inte, men jag tyckte inte om det för den satt ihop med hjälp av en gummisnodd. Varför tar jag upp det här, och varför just här? Jo, för att jag inte skriver någon dagbok och jag känner att jag måste älta dessa scenarion over and over again.
Sparat under: Jag
Idag har jag jobbat, precis som igår. Började en halvtimma tidigare idag, jämfört med igår… Till mig sas att jag skulle börja halv åtta både lördag och söndag, men när jag kom igår fick jag höra att jag skulle varit där klockan sju. Hur skulle jag veta det? På schemat stod det mycket riktigt 7.00, men jag är säker på att han sa halv åtta. Det är sådana små missförstånd som ofta blir begynnelsen på gräl. Som kompensation började jag sju idag i alla fall, inte för att jag behövdes, men för att det faktiskt stod på schemat… Och vem är jag att trotsa det?
Jag är inte van vid att jobba, det märkte jag tydligt på hemvägen. Det tar cirka en timma, om man har tur med bussarna, att ta sig hem. På hemvägen hinner jag nicka till både två och tre gånger. Sista gången hakan faller ner mot bröstet rycker jag till av en plötslig tystnad. Sitter ett tag och kollar ut genom det immiga fönstret. Det bildas något slags tropiskt klimat inne på bussen när det regnar ute och folk som är dyblöta går på, det blir liksom kondens så det börjar rinna vatten på insidan av rutan. I alla fall, där satt jag chockad av den plötsliga tystnaden ett bra tag, tills jag kom på att musiken i öronen hade slutat. Pinsamt! Hoppas ingen såg att jag satt med tyst musik i öronen…
Kommer hem, grabbar tag i gårdagens överblivna godis. Slänger mig i soffan framför tvn, äter upp resterna och somnar. Samma visa som igår! Det är underligt vad två morgnar ställer till det för mig… 
Sparat under: Jag
Jag skriver sällan om hur det är med mig och vad mina planer är och så vidare. Därför gör jag det nu. Jag mår bra, har inte mått bättre. Att ha så få löften och måsten som möjligt är min vardagsmelodi och jag tänker bevara det så, så länge jag kan. Det jag gör är tränar och jobbar lite då och då.
I dag spelade vi match mot Torslanda, den vann vi.
Ehm, ja, i helgen ska jag jobba på mitt jobb som frukostvärdinna på Hotel Quality här i Göteborg. Sen ska jag träna…
Sparat under: Jag
Minsann! Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska komma åt det. I mina planer ingår inte ni, men varför slavar jag då för er? Kanske för att samvetet säger att jag ska? När ni gör era konster bestående av manipulation rätt igenom, ni är jävligt bra på det. Klart, ni har imiterat och blivit lärda av den störste inom ämnet. Är det lyckat då? Jag undrar hur ni kommer se ut och te er om trettio år… Good manners har ni, men inte fan (ursäkta..) har ni vett att använda det då det behövs som mest.
Jag har ett eget liv. Ni sinkar min framfart genom ert manipulativa sätt att alltid styra mig dit ni vill. Får ni aldrig dåligt samvete för det? När banken inte vill medje er pengarna, när mamma och pappa är utom räckhåll och när mobilen är död, då är det svårt. Då är livet botten och ni mår illa och ingen vet hur ni känner för ingen har aldrig mått så dåligt som ni gör just då. Fyfan.
Jag är för snäll, ställer alltid upp. Är alltid tillgänglig, kolla på mig med stora valpögon och jag faller för dig. JAG VET! Någonstans inom mig har jag förhoppningar om att jag ska få igen allt jag gör för er… Allt jag hör är att jag är taskig och inte har någon känsla för humor. Jag tar inte illa upp, jag måste bara få det svart på vitt, för att se klarheten i hur patetiskt allt låter. Hoppas ni läser, hoppas ni känner er träffade, underrätta mig snarast det är dags att gå till botten med det nu.
