Sparat under: Handboll
Jag bor i en familj, men inte min egen. Vi är två splittrade familjer som delar hushåll, blir vi då en hel? Jag ser inte att min mammas sambos barn är mina syskon. Jag ser mig inte heller som ett barnbarn till hans föräldrar. Det är svårt det där, vad kallar jag mig? Plastsyster, bonusbarnbarn? Nej, det är snarare vad jag blir kallad, och varje gång skrattar jag till och tänker Fan, så löjligt, för i mina ögon är man antingen syster eller inte, antingen barnbarn eller inte. Det finns inget däremellan. Den andra familjen är liksom bara bekanta. Jag flyttade till Göteborg när jag var 16, den enda jag kände var mamma. Flyttade ihop med folk jag inte kände, folk jag träffade för första gången när vi packade in saker i det nya huset. Hej, det är vi som ska bo under samma tak. En känsla som inte fanns då, infinner sig nu. Den är några år sen, men det är nog tur att den inte fanns då.
Det var egentligen inte vad jag hade tänkt ta upp, men det fick bli en början. Vad jag egentligen tänkte var att ta upp hur det hade varit om mina föräldrar bodde ihop nu. Jag kollar på mina kompisars föräldrar som kommer till varenda handbollsmatch de spelar, hejar glatt in i det sista. Skaffar sig kompisar på läktaren bland de andra föräldrarna som också är där för samma sak. Att heja på sina barn och för gemenskapen. Jag blir glad och upplyft av att se dessa mysiga ansikten varje gång jag kliver in i hallen. Dessa tre år jag har bott här har jag spelat i en handbollsklubb som heter Önnered, och det är det bästa jag har gjort. De mest underbara föräldraparen hittas på läktaren, och det är bara att burra in sig i gemenskapen för nu när jag har bytt klubb är även jag en supporter till mina kompisar där på planen. Jag har blivit en förälder, fast istället för att bara ha ett barn ute på planen, så är hela laget mitt barn. Jag älskar känslan! När jag får barn ska jag bli en galen supportermorsa, en sån jobbig som skämmer ut barnet. Ja, för det är det man kommer ihåg. Det är det man saknar… Att sen mina egna föräldrar hejade på mig hemifrån har nog bidragit till att jag själv ska göra tvärtom.
Nu ska jag cykla iväg till hallen, för mitt barn är nämligen i final!
