Lena’s Weblog

Nu har det gått elva dagar sen jag opererade käkarna. Om exakt en månad får jag ta ut den skenan jag har som löper över hela överkäken. Den skenan är boven till att jag varken kan äta eller prata, så den tjugofjärde juni kommer jag hoppa högt och tugga i mig allt jag kommer åt.

Det är frustrerande att inte kunna äta, men jag älskar att kolla på när folk äter. Jag har ingen känsel i underläppen och hakan, och så även vissa partier på kinderna där svullnaden är som värst. Det har varit värre, känseln kommer tillbaka succsessivt.

I morgon fyller jag år, det firas med milkshake i massor. Det är väl vad jag lever på nu för tiden. Musklerna tynade bort första veckan på sjukhuset, nu börjar fettet ramla av…

Jag kommer inte ihåg att någon sa välkommen till helvete. Det är så det har känts stundtals, när jag vaknade upp efter att ha varit sövd i sju timmar exempelvis. Det här är den värsta upplevelse jag varit med om, hittills. Min vecka:

söndag Åkte in till Sahlgrenska runt sju på kvällen, det var så dags de hade sagt att jag skulle infinna mig där.

måndag Väcktes klockan sex för att ta en antibakteriell dusch, gick och la mig igen för att rullas ner till operationssalen kvart i åtta. Lugn som en filbunke, tack vare lugnande piller… Vaknade upp sju timmar senare med slangar hängande från varenda kroppsdel, livet kunde inte bli bättre.

tisdag Fick komma ner till barnavdelningen, yeah! Eget rum, egen tv, egen toalett och dusch. Härligt! Var uppe och röde på mig efter att hälften av slangarna var borta. Det kändes bra idag.

onsdag Ja, pigg och alert. Duschade, sen var jag uppe och sprang vilket jag fick ångra på kvällen. Ett kärl brast i min högra kind och svullnaden blev dubbelt så stor mot vad den var innan. Smärta.

torsdag Svullen i ansiktet, trött… Elände. Skulle åkt hem idag om det inte hade varit för gårdagens händelse.

fredag Läkaren kommer med beskedet att jag ska stanna över helgen. Som bonus på detta stänger barnavdelningen över helgen och jag får då dela rum, utan tv och utan toalett och dusch…

lördag Ingenting händer, jag går och lever.

söndag Samma som lördagen, den tråkigaste helgen på länge.

måndag Hemfärd! Innan fick jag gummisnoddar som håller fast underkäken i överkäken. Röntgas också.

Nu sitter jag hemma framför tvn och uppskattar kanal tre och fem. Tar studenten om tio dagar, fyller år om sex. Kommer inte kunna tugga något på sex veckor, jag vill ha tillbaka min röst, jag vill kunna prata normalt. Jag vill bli av med svullnaden… Det är mycket, men allt kommer att fall in, i sinom tid. Tack för allt; sms, kort, presenter och blommor! Det uppskattas.

Natten spenderas på sjukhuset, likaså de närmaste nätterna. Jag får frågan gång på gång: är du nervös? Nej, jag är inte nervös. Jag var i alla fall inte nervös, tills du frågade och jag var tvungen att ge dig ett ärligt svar. För att kunna ge dig ett ärligt svar måste jag stanna upp och tänka på det. Suga på karamellen, den äckliga karamellen som inte skänker njutning. Jag är nog nervös ändå.

Nu sitter jag här, kläderna som jag ska ha med mig ligger uppradade på sängen. Jag har använt mig av samma teknik när jag packar väskan som jag alltid gör när jag ska bort. Det har inte varit sjukhuset innan, depressivt och tråk. Redan innan jag ens har åkt vill jag åka hem igen. Miljön gör mig nervös, luften jag andas där är fylld av ångest och oro. Jag har aldrig sett på den här operationen såhär negativt innan, men det var bara en tidsfråga innan tanken skulle uppstå…

Idag har jag i alla fall varit effektiv. Dammsugit och våttorkat golvet på hela övervåningen, tvättat två maskiner tvätt, bakat rabarberpaj, satt igång (och får förmodligen också tömma) diskmaskinen… Det är förmodligen mitt sätt att lugna nerverna. Jag lämnar huset så som jag vill att det ska vara när jag kommer hem igen. Renbäddad säng, för att det är skönt. Hem.

Hit kommer jag igen på, förhoppningsvis, torsdag. Jag lovar härmed att jag ska skriva ett inlägg så fort jag kommer hem. Där ska det stå hur jag mår, vad jag gör, vad jag är kapabel till att ta mig för, vad jag längtar efter… Puss&kram! 

Om nio dagar ligger jag på operationsbordet och får mina käkar fixade. Det är så att min underkäke har växt nedåt istället för åt rätt håll…Har inte riktig koll på det hela, men onormalt är det i alla fall och nästa måndag fixar kirurgerna det hela.

Jag är smått nervös redan nu, men vet att det jag kommer var tusen gånger nervösare nästa söndag, mot vad jag är nu. Mest nervös är jag över vilken känsla som kommer infinna sig på uppvaket, kommer jag vara rädd, glad att det är över, ha jätteont… Känslorna är många och någonting säger mig att känslan inte kommer vara positiv.

Jag vet att jag kommer vakna upp med en slang i näsan, dropp, kateter (fyfan), plåster mellan ögonen då de har satt en skruv där under operationen för att vara säkra på att de sätter käken rakt… Jag tänker inte varna känsliga läsare hädan efter, ni får gå igenom det jag går igenom! Sympati!

Jag ligger på sjukhuset i totalt fyra nätter, förhoppningsvis. Det beror helt på hur jag mår, men ska det vara så så får jag bita ihop och le och låtsas som om allt är bra! Aldrig att jag ligger där i fem nätter. Då ska det mycket till. Sms:a mig mer än gärna, mobilen är tillåten att ha på avdelningen. Jag får dessutom ha på mig mina egna kläder!

Efter denna relativt korta tid på sjukhuset (fyra dagar) väntar två veckor av flytande föda. På menyn står mål som soppa av olika slag, barnpuréer, all möjlig dryck… Ja, allt som finns att äta som inte innehpller tuggmotstånd…