Lena’s Weblog

Jag lyssnar på rofylld musik som hjälper mig bort från verkligheten och in i drömmarnas värld, befinner mig i någon slags trans. Behagligt.

Funderar på möten med människor man inte “klickar” med, alltså när man befinner sig i ett möte där man inte riktigt kan få samtalet att rinna. När jag hamnar i sådana situationer tar jag till skrattet, då får jag vanligtvis ett leende tillbaka och den tjocka isen känns inte längre lika tjock. Numer har jag lättare för att acceptera sådana situationer, innan kunde jag lätt känna mig otillräcklig, att jag var tvungen till att klicka med alla. Nu vänder jag mig om och går istället för att stå kvar och göra bort mig. Visst visar jag hänsyn, det är inte en fråga om oartighet utan om att acceptera. 

Fasader har jag valt att döpa inlägget till. Det är för att jag funderar på varför vissa väljer att stanna kvar i mötet och bygga upp en obehaglig fasad istället för att acceptera att det faktiskt känns konstigt. Fasaden känns krystad och är pyntad med skämt utan grund och korkade diskussionsfrågor såsom vädret… Visst, småprat i all ära, men inte krystat småprat med folk man inte klickar med. Det blir fel… Faaast, när jag tänker på det, hade jag blivit satt framför ett gäng jag var tvungen att konversera med så hade jag lätt tagit till fasaden. Det jag menar är att man bör undvika fasader så länge man kan.