Lena’s Weblog

Varför envisas vi med att inte säga saker som de är rätt ut? Det är som om vi måste ta långa omvägar för att till slut komma fram till sanningen. På vägen till målet har man halvt tappat lyssnarens intresse och först då kan man släppa bomben- sanningen. Nu menar jag inte småsaker som t. ex. vad det blir för mat, jag syftar på större saker. Som till exempel att man varit otrogen eller liknande. Stora saker. Det är inte direkt så att jag kan sätta mig in i just den typen av hemskheter, men ändå, man märker när folk tar omvägar. Jag är trött på det. Allt smått tissel och tassel, read between the lines etc. Jag vet att jag är bra på att säga som det är rakt ut, det har jag kritiserats för, flera gånger. Aldrig att jag slutar med det, det är en befriande känsla att kunna säga precis vad jag har på hjärtat just då.

Vi lever i ett relativt fritt samhälle, det blir så fritt man gör det. Med det skrivet menar jag att om man vågar språka för sig får man större möjlighet att ta sig an folk. Den som är feg och inte tar för sig när det bjuds riskerar att hamna i kläm. Se, nu skriver jag i hieroglyfer kan tyckas, men vet man vad jag snackar om har man sitt på det torra. Jag anklagar ingen för att vara tillbakadragen, men jag anklagar många för att låta lyssnare läsa mellan raderna. Det är oftast när man låter folk läsa mellan raderna som man misstolkar och felbedömer. Då har vi plötsligt pladdrat till oss en konflikt…