Lena’s Weblog

Varför envisas vi med att inte säga saker som de är rätt ut? Det är som om vi måste ta långa omvägar för att till slut komma fram till sanningen. På vägen till målet har man halvt tappat lyssnarens intresse och först då kan man släppa bomben- sanningen. Nu menar jag inte småsaker som t. ex. vad det blir för mat, jag syftar på större saker. Som till exempel att man varit otrogen eller liknande. Stora saker. Det är inte direkt så att jag kan sätta mig in i just den typen av hemskheter, men ändå, man märker när folk tar omvägar. Jag är trött på det. Allt smått tissel och tassel, read between the lines etc. Jag vet att jag är bra på att säga som det är rakt ut, det har jag kritiserats för, flera gånger. Aldrig att jag slutar med det, det är en befriande känsla att kunna säga precis vad jag har på hjärtat just då.

Vi lever i ett relativt fritt samhälle, det blir så fritt man gör det. Med det skrivet menar jag att om man vågar språka för sig får man större möjlighet att ta sig an folk. Den som är feg och inte tar för sig när det bjuds riskerar att hamna i kläm. Se, nu skriver jag i hieroglyfer kan tyckas, men vet man vad jag snackar om har man sitt på det torra. Jag anklagar ingen för att vara tillbakadragen, men jag anklagar många för att låta lyssnare läsa mellan raderna. Det är oftast när man låter folk läsa mellan raderna som man misstolkar och felbedömer. Då har vi plötsligt pladdrat till oss en konflikt…

I morgon får man reda på om någon främling älskar en. Är det så? Det ligger en sorts spänning i luften under hela dagen, spänningen utvecklas till ren besvikelse senare mot kvällningen. Jag har fått hälsningar om en bra alla hjärtans dag, visst, men inte från en främling. Alla hjärtans dag, ack så överjävlig mot alla singlar, ack så överdriven. Jag tycker i och för sig att den är mysig, alla affärer fylls med fluffiga rosa hjärtan och på fiken finns det speciella bakelser med hjärtan på.

Alltsedan Kajsa hittade kärleken på ön har vi knappt träffats, jag har en känsla av att jag måste åka ut till denna ö för att någonsin få träffa henne igen. Annars kan jag ju spendera lite kvalitetstid med hennes underbara familj… Inte mig emot, men jag vill gärna träffa den lilla tjejen som jag sprang omkring naken med i regnet. 17.12 på fredag i Linköping, jag måste gripa chansen.

Idag har vädret varit på topp, likaså mitt humör. Jag blir gladare när solen når fram till mig, vilket jag tror är en ganska mänsklig reaktion. De där D-vitaminerna behövs verkligen, senast jag fick dem var i fjällen tror jag. Nu blev jag genast mycket gladare när Sara klev innanför dörren och Erik kom ner och började lasta ur diskmaskinen. Underbar dag! Innan jag kom hem och fick kaffe i mig var jag nere och ville helst ligga i soffan under en filt och glo på testbilden på ettan. Ett tips är att lägga kanel i kaffet, eller kardemumma. Smakar underbart gott…

Solen gör skillnad, den gör gott. För er som känner mig vill jag säga att jag tar studenten den 29 maj här i Göteborg. Kontakta mig för mer information, till er vuxna som läser detta och känner mig kommer jag skicka en inbjudan. Ni är inte automatiskt inbjudna som er jämnåriga kamrater är. Som skrivet, den 29 maj 2008 springer jag ut med ett leende på läpparna. Om jag kan.

Våren sjungs in av Ted Gärdestad, lyssna på honom. Hans musik är en glädjekälla, precis som solen.