Sparat under: Jag
Jag läste Johans blogg (eftersom jag inte orkar länka här och nu får ni faktiskt skrolla ner till hans länk) där han skriver om framtiden. Det är naturligtvis en del av allas vår vardag, att tänka på framtiden. Vissa går i pension, vissa börjar livet, och andra som jag, tar studenten och livet har aldrig känts så stort som det gör vid det laget. Det är skrämmande, att få känna på livet utan någon säker landningsbana. Samtidigt ska det bli jävligt roligt, att få pröva sina vingar, som så många andra väljer att säga.
Jag önskar dock att jag var säker på att det jag vill nu är något jag vill sen. Efter det då? När jag kommit till min viljas slut, ska jag då behöva leva ett vanligt svensson- liv? Eller ska jag kanske bosätta mig i Danmark och få ett vanligt Jensen- liv? Argh, det är jobbigt att tänka så. Jag hatar att det måste ta slut på ett sätt, att musten liksom går ur en. Jag ser ju folk. Jag tar ju in. Jag är uppmärksam. Det är inget som lockar mig, jag vill ha ett liv som inte lockar tillbaka en längtan till förr. Förstår ni? Jag vill inte behöva drabbas av åldersnoja som verkar tillhöra vardagen för alla över 40 på något sätt. Även om det inte syns.
Redan vid arton års ålder kan jag se tillbaka på mina dagar här på jorden och komma på saker jag borde gjort annorlunda. Dessa saker är småsaker, men ska det vara på samma vis när jag är 40+? Då kanske jag ångrar att jag läste natur på gymnasiet, på grund av det kanske jag inte kunde uppfylla mina drömmar som tog en drastisk vändning när jag fyllde 23…
