Det var längesen, sanna mina ord. Jag har haft en helt underbar, oersättligt fantastisk vecka i Sälen. Inga brutna ben, bara massa små störande blåmärken som inte ens gör ont om man trycker på dem längre. Jag måste ge en eloge till folket som lärde sig åka skidor själva, det gick snabbt! :O Om jag inte varit så naiv hade jag trott att ni kunde redan innan. Mycket skratt blev det, men det brukar det bli. 
Jag har inte så mycket att skriva här som vanligt, ring mig!
Skolan går bra pappa, jag lär mig massor hela tiden. Handbollen går bra den med, bara det att den suger. Det är inte roligt längre. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga så om handboll, men det är inte roligt längre. Jag vet varför, ring mig!
Till och med lumpen känns mindre lockande numer… Är det så det går?
Sparat under: Jag
Japp, that’s right and that’s life: unfair. Jag sticker till Sälen imorrn och det gör förmodligen inte du. Haha. Ska bli helt underbart att komma iväg från både handboll och skola, en efterlängtad paus. Som jag sa till Kajsa i telefonen tidigare idag: ”Det känns som innan julafton, det pirrar i magen.” Det är helt ärligt, jag kan ligga vaken på nätterna och fantisera om kommande vecka, särskilt då pirrar det i magen.
Annars är det inget nytt på fronten, men det kommer förmodligen. Jag beger mig uppåt runt 6.30 i morgon bitti, så vill du bli väckt ringer jag dig gladeligen!
Tur jag har en kategori som heter Jag, den innebär att jag kan vara lite extra egoistisk i inläggen som hamnar där. Nu ska jag försöka sova… puss&kram.
Sparat under: Jag
Det här kommer bli ett inlägg som speglar den inre scen som vi tonåringar står på, enligt E.H. Eriksson.
Jag har inte gjort mycket sedan sist du läste, om du nu läst min blogg innan. Kan avslöja att jag beger mig norrut på söndag, har man nu läst min blogg innan sitter man inne med vetenskapen att jag vill norrut. Läs Charlotte Kalla- inlägget om det verkar intressant. Jag låter väldigt nedstämd känner jag, men det är för pressen jag känner för morgondagen. En presentation/inlämning, ett prov och historialäxa som jag faktiskt räknar som ett prov, så två prov sammalagt. Ja, jag har pluggat, men om det räcker vet jag inte. Det återstår att se.
Så här års känner jag mig blek, väldigt blek. Jag kan kolla i bakspegeln och rygga tillbaka på grund av den blekhet som speglas tillbaka. I och med detta har jag äran att presentera allas vår vän: Brun utan sol. En underbar uppfinning när den används rätt, en katastrof när den missbrukas på ett eller annat vis. Eller vad säger du Challe? Jag har erfarenhet av missbruk, inte på så sätt att jag varit beroende av det, nej jag har använt produkten i bara ansiktet. Jag har liksom inte smetat ut smörjan för att förhindra att det blir en kant. Nog om det.
På söndag, som skrivet, beger jag mig norrut. Det ska frossas i snö och soliga dagar där jag kan glänsa, bokstavligen eftersom jag är så blek. Snowboard är mycket aktuellt, och pappa om du läser det här så vill jag att du skickar mig massa pengar så jag kan köpa den jättefina snowboarden jag har sett…
Sparat under: Jag
Jag läste Johans blogg (eftersom jag inte orkar länka här och nu får ni faktiskt skrolla ner till hans länk) där han skriver om framtiden. Det är naturligtvis en del av allas vår vardag, att tänka på framtiden. Vissa går i pension, vissa börjar livet, och andra som jag, tar studenten och livet har aldrig känts så stort som det gör vid det laget. Det är skrämmande, att få känna på livet utan någon säker landningsbana. Samtidigt ska det bli jävligt roligt, att få pröva sina vingar, som så många andra väljer att säga.
Jag önskar dock att jag var säker på att det jag vill nu är något jag vill sen. Efter det då? När jag kommit till min viljas slut, ska jag då behöva leva ett vanligt svensson- liv? Eller ska jag kanske bosätta mig i Danmark och få ett vanligt Jensen- liv? Argh, det är jobbigt att tänka så. Jag hatar att det måste ta slut på ett sätt, att musten liksom går ur en. Jag ser ju folk. Jag tar ju in. Jag är uppmärksam. Det är inget som lockar mig, jag vill ha ett liv som inte lockar tillbaka en längtan till förr. Förstår ni? Jag vill inte behöva drabbas av åldersnoja som verkar tillhöra vardagen för alla över 40 på något sätt. Även om det inte syns.
Redan vid arton års ålder kan jag se tillbaka på mina dagar här på jorden och komma på saker jag borde gjort annorlunda. Dessa saker är småsaker, men ska det vara på samma vis när jag är 40+? Då kanske jag ångrar att jag läste natur på gymnasiet, på grund av det kanske jag inte kunde uppfylla mina drömmar som tog en drastisk vändning när jag fyllde 23…
