Lena’s Weblog

Jag har helt klart tappat läsare, men det är en fantastiskt tapper skara som tittar in lite då och då. Detta triggar mig till att sätta mig ner och samla mina tankar för att få ut dem i klarspråk.

Jag vill ha ordning och reda på saker och ting, det är min personlighet. Därför är jag noggrann med att skriva ner viktiga saker i en almanacka. Jag har börjat på en ny i dagarna. En vars blad är tomma, inget mer än datumen finns där. När jag kollar i den förra ser jag veckor som är helt nedklottrade, symboler som ska indikera på vissa saker, hela boken symboliserar ett sista år på en naturvetenskaplig linje… Det är helt klart, för så många olika färger för så många olika uppgifter, ska göra, måste göra, skulle vara gjort nu… Det är helt klart nu. Har en vag känsla att den här almanackan inte kommer komma i närheten av den trasig image som den förra hade. Jag kommer väl inte planera något? Jag som i flera inlägg här har skrivit om min längtan till spontanitet… Nej, än så länge är den relativt tom, men allting är ju relativt… En viss struktur på tillvaron kräver jag, men så långt ifrån det gångna året som möjligt!

Ett för långt inlägg är inte roligt att läsa, så länge man inte kallas pappa…

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag inte hörde av mig igår på din födelsedag, grattis! Det känns dumt så här i efterhand, men du har ju fyllt så många gånger nu så mitt samtal kan ju knappast spela någon större roll. Kontentan av detta är att jag faktiskt inte glömde bort att du fyllde år, nej då, utan jag hade helt enkelt inte tid. Du vet hur upptagen en karriärskvinna är, framför allt en som är i botten av näringskedjan. Det är lite så det känns att vara utgången student, jag har inte längre någon att ta näring av utan det är bara folk som tar av mig. Min moraliska gräns fungerar någorlunda som den ska, bättre än andras i vilket fall…

Jag vet inte hur länge jag har suttit uppe inatt och pratat med en polare på msn om tiden efter studenten. Kommrt ihåg att jag i en tidigare konversation sa att man inser hur många val man måste göra och hur mycket det är. Hon ville vända på det; man inser hur få val som finns kvar och hur lite man kan göra. Båda två är nog lika rätt, beroende på vilket humör man är på.

Jag ska inte bli långrandig, ska jobba i morgon bitti.

Jadå! Efter det väldigt depressiva inlägget tog jag tag i mig själv och skapade mig en ljus framtid. Jag har börjat äta vanlig mat igen, efter sex veckor med bara soppa såg jag fram emot min första tugga. Det blev en chock och jag trodde återigen inte att det skulle bli så jobbigt som det blev. Hela den senaste veckan har jag successivt och framgångsrikt börjad tugga mer och bättre.

Jag hade sökt några få jobb under tiden jag inte kunde prata, men hade som deadline att jag skulle ta tag i det i samband med att jag blev av med skenan i munnen och började äta. Då kunde jag även prata, vilken egentligen var den första anledningen till varför jag inte direkt la i femmans växel i mitt jobbsökande. En timme efter att jag tagit ut skenan, då jag fortfarande sitter på sjukhuset, ringer telefonen. Är jag sugen på att komma och provjobba som frukostvärdinna i morgon klockan sju? Klart! Där hade jag fixat ett jobb. Det är vad jag sysslar med om dagarna nu för tiden, ett stressigt jobb, men ack så skoj!

Om dagarna på hotellet där jag jobbar, Quality Hotel, tar jag hand om frukostbuffén. Det ligger i mitt ansvar att se till så att den alltid är välfylld och ser inbjudande ut. Samtidigt ska jag hålla koll på att gästerna finner vad de vill ha, ta han om disken de lämnar på borden, diska den, fixa nya fat att ha på buffén…Steka bacon, koka ägg, koka kaffe…DEt är mycket och emellanåt riktigt stressigt. När portarna till restaurangen slår igen 10.30, dansas det på det fettbelagda golvet i köket och mimas till en välkänd låt på radion. Jag har ett underbart gäng kollegor som är unga och alerta, trevligt förstajobb så här efter studenten. På den negativa sidan lägger jag till att det tyvärr är inom hotell och restaurang, där lönen och arbetstiderna inte alltid är de mest glamourösa.

Ett jobb är det ju alltid!

Skrapar ihop pengar till en liten reskassa och till en flyttkassa. Mina mål är att resa och upptäcka världen, samtidigt som jag ska hitta en ny egen lya.

Feels like I’m waking up to another tv-guide. Instead of heading towards something that makes me earn money, I’m sleeping ’til one/two o’clock in the afternoon. I don’t believe it’s bad, though I don’t believe it’s good either. What am I going to do eventually then? I assume this is just three four weeks of freedom. I give myself a chance to feel free and a chance to be spontanious. Am I? Nope. Not at all, or, I actually got myself call a friend yesterday. That’s that, my little spontanious adventure. Bad english, offcourse! I didn’t get the highest grade in english, I never do! Always in the middle, that’s where I am, and due to my personality I wanna be on top. Like the supermodels who are skinny and everybody writes about them. That’s where I wanna be! I want to be in everyones head, thinking “oh my, Lena!”.

Please, think of me. Poor, poor, poor me! I’m graduated, I’ve got all opportunities in the world doing what I want. Poor me. This is what I’ve been dreaming for, for three years. Now I’m finally here and I’ve got no clue what so ever what to do with my life. How to spend my days. Poor me. 

Nu har det gått elva dagar sen jag opererade käkarna. Om exakt en månad får jag ta ut den skenan jag har som löper över hela överkäken. Den skenan är boven till att jag varken kan äta eller prata, så den tjugofjärde juni kommer jag hoppa högt och tugga i mig allt jag kommer åt.

Det är frustrerande att inte kunna äta, men jag älskar att kolla på när folk äter. Jag har ingen känsel i underläppen och hakan, och så även vissa partier på kinderna där svullnaden är som värst. Det har varit värre, känseln kommer tillbaka succsessivt.

I morgon fyller jag år, det firas med milkshake i massor. Det är väl vad jag lever på nu för tiden. Musklerna tynade bort första veckan på sjukhuset, nu börjar fettet ramla av…

Jag kommer inte ihåg att någon sa välkommen till helvete. Det är så det har känts stundtals, när jag vaknade upp efter att ha varit sövd i sju timmar exempelvis. Det här är den värsta upplevelse jag varit med om, hittills. Min vecka:

söndag Åkte in till Sahlgrenska runt sju på kvällen, det var så dags de hade sagt att jag skulle infinna mig där.

måndag Väcktes klockan sex för att ta en antibakteriell dusch, gick och la mig igen för att rullas ner till operationssalen kvart i åtta. Lugn som en filbunke, tack vare lugnande piller… Vaknade upp sju timmar senare med slangar hängande från varenda kroppsdel, livet kunde inte bli bättre.

tisdag Fick komma ner till barnavdelningen, yeah! Eget rum, egen tv, egen toalett och dusch. Härligt! Var uppe och röde på mig efter att hälften av slangarna var borta. Det kändes bra idag.

onsdag Ja, pigg och alert. Duschade, sen var jag uppe och sprang vilket jag fick ångra på kvällen. Ett kärl brast i min högra kind och svullnaden blev dubbelt så stor mot vad den var innan. Smärta.

torsdag Svullen i ansiktet, trött… Elände. Skulle åkt hem idag om det inte hade varit för gårdagens händelse.

fredag Läkaren kommer med beskedet att jag ska stanna över helgen. Som bonus på detta stänger barnavdelningen över helgen och jag får då dela rum, utan tv och utan toalett och dusch…

lördag Ingenting händer, jag går och lever.

söndag Samma som lördagen, den tråkigaste helgen på länge.

måndag Hemfärd! Innan fick jag gummisnoddar som håller fast underkäken i överkäken. Röntgas också.

Nu sitter jag hemma framför tvn och uppskattar kanal tre och fem. Tar studenten om tio dagar, fyller år om sex. Kommer inte kunna tugga något på sex veckor, jag vill ha tillbaka min röst, jag vill kunna prata normalt. Jag vill bli av med svullnaden… Det är mycket, men allt kommer att fall in, i sinom tid. Tack för allt; sms, kort, presenter och blommor! Det uppskattas.

Natten spenderas på sjukhuset, likaså de närmaste nätterna. Jag får frågan gång på gång: är du nervös? Nej, jag är inte nervös. Jag var i alla fall inte nervös, tills du frågade och jag var tvungen att ge dig ett ärligt svar. För att kunna ge dig ett ärligt svar måste jag stanna upp och tänka på det. Suga på karamellen, den äckliga karamellen som inte skänker njutning. Jag är nog nervös ändå.

Nu sitter jag här, kläderna som jag ska ha med mig ligger uppradade på sängen. Jag har använt mig av samma teknik när jag packar väskan som jag alltid gör när jag ska bort. Det har inte varit sjukhuset innan, depressivt och tråk. Redan innan jag ens har åkt vill jag åka hem igen. Miljön gör mig nervös, luften jag andas där är fylld av ångest och oro. Jag har aldrig sett på den här operationen såhär negativt innan, men det var bara en tidsfråga innan tanken skulle uppstå…

Idag har jag i alla fall varit effektiv. Dammsugit och våttorkat golvet på hela övervåningen, tvättat två maskiner tvätt, bakat rabarberpaj, satt igång (och får förmodligen också tömma) diskmaskinen… Det är förmodligen mitt sätt att lugna nerverna. Jag lämnar huset så som jag vill att det ska vara när jag kommer hem igen. Renbäddad säng, för att det är skönt. Hem.

Hit kommer jag igen på, förhoppningsvis, torsdag. Jag lovar härmed att jag ska skriva ett inlägg så fort jag kommer hem. Där ska det stå hur jag mår, vad jag gör, vad jag är kapabel till att ta mig för, vad jag längtar efter… Puss&kram! 

I skrivande stund vet jag inte om detta inlägg kommer skapa konflikter, men då vill jag tillägga att det här är ur mitt perspektiv och känner du dig träffad kanske det är just dig jag tänker på när jag skriver…

Vänner är ingenting man får för att man ber om dem, eller pekar på dem i en affär. Vänner är inte heller några vars känslor man leker med, bara för att se hur de skulle reagera om det var på riktigt. Man ska kunna argumentera tillsammans, man ska kunna ha olika åsikter. Jag ser det som en självklarhet att två vänner ska kunna vara arga på varandra och visa det, men från första början kanske vänner ska känna varandra så bra att det aldrig går så långt att de blir arga på varandra. De förstår varandra redan innan ilskan bryter ut. När jag väl skriver om ilska och vänner i samma mening, kan jag relatera till flera ögonblick. Visst har jag varit arg på vissa av mina vänner, jag har låtit dem veta om att jag varit irriterad och allt som oftast har de vetat varför. Sen kommer dessa ögonblick då jag dolt min ilska och lagt på ett leende, för ibland måste man ändå se det på det stora hela. Det är ju trots allt mina vänner och de känner mig…

Ett stort gräl två vänner emellan. Det kan få en relation att bli så mycket mer än vad den var innan, men det kan också bryta allt de hade tillsammans för att det skulle kallas relation. Det är viktigt att ta tag i det innan det är för sent, innan båda parterna ser motparten som en stor egocentrisk bitch.

Om nio dagar ligger jag på operationsbordet och får mina käkar fixade. Det är så att min underkäke har växt nedåt istället för åt rätt håll…Har inte riktig koll på det hela, men onormalt är det i alla fall och nästa måndag fixar kirurgerna det hela.

Jag är smått nervös redan nu, men vet att det jag kommer var tusen gånger nervösare nästa söndag, mot vad jag är nu. Mest nervös är jag över vilken känsla som kommer infinna sig på uppvaket, kommer jag vara rädd, glad att det är över, ha jätteont… Känslorna är många och någonting säger mig att känslan inte kommer vara positiv.

Jag vet att jag kommer vakna upp med en slang i näsan, dropp, kateter (fyfan), plåster mellan ögonen då de har satt en skruv där under operationen för att vara säkra på att de sätter käken rakt… Jag tänker inte varna känsliga läsare hädan efter, ni får gå igenom det jag går igenom! Sympati!

Jag ligger på sjukhuset i totalt fyra nätter, förhoppningsvis. Det beror helt på hur jag mår, men ska det vara så så får jag bita ihop och le och låtsas som om allt är bra! Aldrig att jag ligger där i fem nätter. Då ska det mycket till. Sms:a mig mer än gärna, mobilen är tillåten att ha på avdelningen. Jag får dessutom ha på mig mina egna kläder!

Efter denna relativt korta tid på sjukhuset (fyra dagar) väntar två veckor av flytande föda. På menyn står mål som soppa av olika slag, barnpuréer, all möjlig dryck… Ja, allt som finns att äta som inte innehpller tuggmotstånd…

Det är en konst att skala ägg, det har jag erfarat. Antingen får man ett lättskalat ägg, eller så får man ett ägg vars skal inte vill skalas bort. Jag äter ägg rätt ofta numer, det är gott med äggmacka! Rikt på proteiner är det också, mirakelmedicin för de som tränar.

Eftersom jag nu äter så mycket ägg (ej överdriven konsumtion) har jag utvecklat en teknik som gör att äggen blir precis som jag vill. Jag kokar alltid två ägg åt gången, vare sig jag ska ha två eller inte. Mamma säger alltid att jag kan lägga det i kylen. Jag låter äggen koka upp med vattnet (här kommer hemska minnen från hemkunskapen i sexan då jag la ner ett ägg i kokande vatten…) sen låter jag äggen koka i max fyra minuter för att få gulan lite lös, det är gott. Sen häller jag ut det kokande varma vattnet och häller på kallt vatten, precis som alla andra gör. Efter det skalar jag äggen, och lägger dem sedan i en behändlig äggdelare.

På med salt, sen är mackorna klara!